I samarbete med Sparbanken Skåne kommer Skånesport under första halvan av 2026 att publicera en reportageserie om handbollsspelarna och lagen vi sällan ser i serietabellerna.
Parahandbollen!
Ystads IF är en av föreningarna som har en verksamhet för alla.
Kamratskap, rörelseglädje, socialt umgänge, fostran och fysisk utveckling. Idrott och föreningsliv är en av grundbultarna i det svenska samhället.
Att alla ska kunna vara med, med betoning på a-l-l-a, borde vara självklart – men har inte varit det. Utvecklingen har dock på kort tid varit stark i det avseendet.
När Svenska Handbollförbundet lanserade sin långsiktiga strategi, ”Strategi 2025”, var målet glasklart: handbollen skulle inte bara vara till för de snabbaste och starkaste – den skulle vara för alla, hela livet.
Startskottet gick när förbundet insåg att sporten behövde moderniseras för att behålla utövare. Genom att integrera parahandboll – med både rullstolsburna och gående klasser – som en naturlig del av verksamheten, snarare än ett sidoprojekt, skapades en ny inkludering.
Allt fler föreningar har därför idag ”Handboll för alla” i någon form. Ystads IF är en av dessa.
[the_ad_group id=”1720″]
När Skånesport kliver in i B-hallen i Ystad Arena en lördagsförmiddag är det full aktivitet med runt 25-deltagare.
De yngsta är knappt tonåringar.
Den äldste är en 50-årig herre med rullator.
– Människorna i laget ser inte åldrar eller diagnoser. De ser bara en lagkamrat eller en kompis, säger Jonas Fyhr som denna dag är en av sju ledare för laget.
– Nu kontrar vi, säger den äldre herren med den pojkaktiga glimten i ögat och lägger bollen i korgen i rullatorn. Tillsammans med en handledare forsar han fram in målområdet och sätter med ett snärtigt skott bollen i mål.
– Heeeeeeeem, skriker mittsexan segervisst med händerna i luften – inställd på försvar.
Anfallen flyter fram och tillbaka.
Några kan fånga bollar fint. Andra kämpar med koordinationen. Vissa springer. Andra går. Alla är delaktiga.
Plötsligt får en man 30-årsåldern fatt i en bortkastad boll. Han rusar mot målet, att studsa är inte så viktigt, men till skillnad från för en liten stund sedan när samma scenario utspelade sig så vräker han inte bollen mot mål. Istället stannar han upp. Tittar till höger och passar en medspelare.
Berömet haglar från ledarna. Mer än när han gjorde mål.
– En av de häftigaste känslorna som finns är att se när de här personerna utvecklas. Många gånger fysiskt. Men också på alla andra sätt: som människor. När de se sina lagkamraters behov och gläds åt andras insatser och framsteg. Det är magiskt att vara en del av det och kunna ge dem möjligheten att hitta nya sidor hos sig själva på handbollsplan, säger Fyhr.
En av deltagarna som varit med längst är lagkaptenen Nils Walter. En ung herre med bestämd vilja, flyktigt löpsteg, fina ledaregenskaper och downs syndrom.
– Jag tycker mycket om att träna i allmänhet. Har alltid gillat att hålla igång, säger han när han pustar ut efter passet.
Vad gillar du mest med handbollsträningarna?
– Att träffa alla kompisar. Och att göra mål!
Mål och mål – du är ju överallt på planen och är lite som Kim Andersson var när han spelade; både en fruktad skytt och en sylvass passningsspelare?
– Ja! Det är därför jag blev lagkapten. Då måste man stötta och hjälpa sina lagkamrater hela tiden.
Nils har varit en del av laget sedan 2018. Då var de fem-sex deltagare. Nu är det nästan alltid runt 20 spelare.
– Nu är målsättningen att komma upp till 30 personer. Det hade varit kul och vi behöver spelare eftersom det är en del resor under året till andra städer.Alla är välkomna!
Handboll för alla-laget är bara en del av Nils engagemang i Ystads IF.
– Jag går även på A-lagets matcher. Speciellt de viktigaste matcherna.
Idolen är just Kim Andersson.
– Kolla här, säger Nils och pekar stolt på Kims autograf på ryggen. Kim är min favoritspelare!
Inte sällan har de träffats i arenan. Och inte sällan är A-lagsspelare och tränare från både herr- och damlag med och tittar på träningarna. Denna dag var Konrad Rasmussen med och höll i passet samtidigt som fem-sex damspelare iakttog. Tidigare var speciellt Erik Hvenfelt en starkt brinnande kraft i laget – och därmed ett av många exempel den naturliga kopplingen mellan yttersta elit och de som har svårast förutsättningar.
Det ringar in vad föreningsliv kan vara. Ett gränslöst landskap. En plats där alla är lika mycket värda.
Ingela och Roland Walter applåderar stolt när Nils pangar in ännu ett mål på en av skottövningarna.
De har följt sin sons resa i Ystads IF i åtta år.
– Det är svårt för barn med funktionsvariationer med nästan allt med handboll. Inlärningen i allmänhet, de är segare i stegen, koordinationen, förståelsen för reglerna. Nils spelar även tennis och där börjar man med att slå med racketen på ballonger, ändå var ballongerna för snabba för många och då förstår man hur svåra förutsättningar kan vara. Men att se någon gå från att vara helt tafatt – till att fånga en boll, springa och passa… Det är helt fantastiskt att se, säger Roland.
Beskriv vad handbollen, och idrotten i allmänhet, betyder för Nils allmänna välmående?
– Allt, säger Roland,
– Det är A och O, säger Ingela lika bestämt.
– För Nils som älskar idrott är handbollen väldigt centralt. Bara att träffa A-lagsspelarna och hålla dem i handen vid ett inspring – det är jättestort! Det är mäktigt. Sedan är det hela den sociala biten med gemenskapen. Nils och många andra har svårare att träffa andra människor, men deltagarna får vänner för livet i det här laget!
Ingela:
– Ålder spelar ingen roll i det här laget. Inte heller vilket funktionshinder någon råkar ha. De gör ingen skillnad på varandra – vilket är fantastiskt att se.
Hur upplever ni att samhället förändrats för personer med funktionsvariationer de senaste åren?
– Massor. Tidigare gömdes de undan. Numera går barnen till och med på samma skolor. Ungdomar i vanliga skolklasser får en naturlig relation till andra barn med exempelvis intellektuella nedsättningar. Nils inkluderas på ett naturligt sätt. Andra barn på skolan kan ropa ”Tjenare Nils, hur är det?” och det kommer naturligt. Jag upplever att många är ödmjuka inför Nils situation – istället för att vara elaka, menar Roland.
– Sedan har ICA-reklamen där ICA Jerry har en huvudroll varit jätteviktig för acceptansen för personer med Downs Syndrom i allmänhet.
Ingela lyfter fram deltagarnas fysiska utveckling. Hon ser väldigt många träningar och följer inte bara Nils framsteg – utan även många andras.
– För många i den här gruppen är handbollen den enda fysiska aktiviteten på en vecka. Nils är dock väldigt aktiv; han har. även tennis, gympa på Friskis och Svettis och simmar på skolan.
– Men springa gillar jag inte, fyller Nils i så alla garvar högt.
Roland lyfter fram en viktig detalj.
– Många av oss föräldrar till barnen i detta lag vill instinktivt gömma undan våra barn lite grand – för att skydda dem. Vi har själva gjort det. Men det tror jag kan vara hämmande, för vi har sett vilken enorm utveckling människorna här får på alla möjliga sätt. Barnen utvecklas enormt – bara vi ger dem chansen! De måste få synas. Det är någonting vi föräldrar pratar mycket om med varandra.
Ingela:
– När vi bjudit in våra bekanta, som vet om att Nils har Downs Syndrom, till turneringar som laget spelar har de ofta blivit förtrollade. Från att de bara skulle se en match har de stannat kvar hela dagen. De ser och tar del av den enorma glädje som finns i lagen och dess deltagare och får tårar i ögonen. Och då får jag tårar i ögonen…
Se inslaget från träningen: