Landskrona BoIS förlorade Superettanpremiären borta mot Örebro SK.
Trots ett stort spelövertag för BoIS vann ÖSK med 1–0.
Här är Gustav Lundblads funderingar med litet distans till matchen.
Premiären mellan Örebro och BoIS förvånade mig.
Inte för att ÖSK vann med 1–0. Inte heller för att BoIS dikterade spelet.
Det anmärkningsvärda var hur det såg ut.
Det här ska ju bli något slags revanschår för ÖSK. Den svartvita klubben gör sin femte säsong i följd Superettan. Hittills har de ännu inte lyckats nå en topp 10-placering. Och förra året var det bara TFF och Umeås extremt skrala poängskörd, och marginaler i slutomgången och kvalet, som gjorde att haveriet inte ledde till nedflyttning till Ettan.
Nu har sommarens etablerade värvningar (Ahmed Yasin, John Stenberg och Jakub Ojrzynski) fått sällskap av Jacob Ortmark (varje gång jag skriver hans namn är jag nära att skriva Åke av misstag), Manasse Kusu – och tränarprofilen Rickard Norling.
Men i premiären såg de ut som Gefle i Allsvenskan i början av 2010-talet, mot ett topplag.
Lågt 4-4-2, sällan någon press ovanför mittlinjen.
De gick ut i en hemmapremiär mot ett ifrågasatt BoIS, som ett bottenlag.
Det randiga spelövertaget var enormt. När målvakten Ojrzynski låtsades (?) vara skadad efter 18 minuter och fick till ett taktiksnack, trodde man att ÖSK skulle ändra något. Men det fortsatte bara att se likadant ut.
BoIS spelövertag var totalt. När ÖSK väl vann bollen, spelade de bort den. BoIS återerövring var stark med spelare som Andreas Murbeck och André Alvarez Perez.
Så kom andra halvlek. En lång boll från egen backlinje friställde Ahmed Yasin – Amr Kaddoura räddade ÖSK:s första avslut i den 51:a minuten.
I anfallet efteråt flyttade ÖSK upp några fler gubbar. Karl Holmberg gjorde matchens enda mål.
Låga 4-4-2-ÖSK vann matchen.
Det går så klart att raljera och kalla BoIS en bollinnehavs-parodi, ett Spanien efter storhetstiden, i VM 2014 eller 2018.
Men ärligt talat, BoIS vinner den här matchen sju-åtta gånger av tio.
xG (2,62 för BoIS, 0,75 för ÖSK, enligt Wyscout) är ett meningslöst mått i enskilda matcher, men enligt min egen subjektiva räkning hade BoIS tio målchanser, ÖSK två.
Avsluten: 5 för ÖSK, 18 för BoIS.
Rickard Norling är en rutinerad tränare och har säkert en plan. Seriefotboll i april brukar ofta handla om att få med sig så många poäng som möjligt och spelet brukar bli bättre efter hand.
Men det vi fick se av ÖSK i premiären talar inte för att de blir ett topplag i år. Snarare tvärtom.
BoIS då?
Tja, de borde nog ändå skapat lite mer av sitt spelövertag. Hälften av de där tio chanserna jag nämnde kom under de sista fem-tio minuterna.
Centern Salomo Ojala ser spelmässigt bättre ut för varje match och var nära flera gånger, precis som mot MFF i genrepet. Men än så länge har han inte varit någon målgaranti för BoIS.
Frågan är om det ändå inte är Edi Sylisufaj, comebackande efter korsbandsskada mot J-Södra för en vecka sedan, som är lösningen.
BoIS spel var bra, bättre än i de flesta matcher förra säsongen.
Men om det är något jag lärt mig av att följa de senaste fotbollssäsongerna i den här rollen, så är det att det knappt finns något farligare än att spela bra och inte få utdelning.
Fråga TFF förra våren – bra spel i början, mängder av 0–1-förluster och efter ett tag spelade inte längre bra.
Det gäller för BoIS att börja få betalt för sina bra insatser.
Härnäst: Tunga, välorganiserade, Falkenbergs FF på söndag.
Deras tränare Christoffer Andersson såg säkert Örebro–BoIS och tänkte att det som ÖSK gjorde, det kan Falkenberg också göra – fast mycket bättre.
Dags för BoIS att hitta nätet, helt enkelt.
Individuella BoIS-plus:
Andreas Murbeck var stark och aggressiv som mittback.
Constantino Capotondi ett ständigt nav i spelet – inblandad i nästan allting BoIS skapade före slutminuterna. Fart med bollen och bra passningar.
André Alvarez Perez var stark och resolut som bollvinnande defensiv mittfältare.
Av inhopparna tyckte jag att Zakaria Loukili såg mest intressant ut.
Gustaf Bruzelius var företagsam som frigående högerback.
Foto: Bildbyrån