I den här bloggen gör jag ett försök att porträttera vad proffslivet i Landskrona BoIS faktiskt innebär.
Vad går vi igenom under en träningsvecka? Hur förbereder vi oss inför match? Och vad har benskydd egentligen för roll i sporten?
Allt kommer att brytas ner, från högt till lågt, och ibland till väldigt lågt.
En av de vanligaste frågorna jag får från folk runt omkring är: Vad gör ni spelare på eftermiddagarna?
Är det som vår läkare Kim säger? Att vi spelare lever enligt ”P-P-P-modellen”.
Pizza. Playstation. Porr.
Nej. Vi gör annat – också.
Alla har hört klyschan ”Fotbollsproffs är du tjugofyra timmar om dygnet”. Vad innebär det för våra eftermiddagsaktiviteter? Jo. De måste vara energisnåla. Inte innefatta alkohol. Inte passera klockan 22:00.
En av de saker som blir kvar – promenad. Hur rolig är en promenad Landskrona?
Jag stoppade på mig anteckningsblock och penna och gick ut.
Det här blev mina anteckningar:
17:05.
Jag är på Öster. Det är soligt och vårvibbar smyger sig på. De mörkröda tegelkvarteren som dystert stått och rasat under vintern ser ut att ha sträckt på ryggarna. Uppe vid Sankt Olovs Sjö konverserar gäss och änder i fontänens brus. Jag stannar till och tittar upp mot Gamla Vattentornet. Jonny Karlsson har en gång sagt att han är med i 70-metersklubben. Jag tittar misstänksamt upp mot det lilla fönstret högst upp.
17:15.
Jag har tagit mig till väderkvarnen, eller Stubbmöllan, och är på väg genom de pastellfärgade huslängorna. Kanske min favoritplats i Landskrona. Ett par kvarter. En liten oas. Solen skänker ett nymålat intryck till fasaderna och nedskurna klätterväxter har åter börjat växa upp längs dörrkarmar och fönsterlister.
De låga husen har fönster i huvudhöjd. Jag känner mig som en stalker när jag går förbi.
Ja, jag tittar in. Det är väldigt fina hus.
17:30.
Tillbaka i centrum. Gruset ligger ännu kvar på kullerstenarna. Gatorna doftar torrt och dammigt efter att solen torkat ur dem för första gången på sex månader. En buss ankommer från tågstationen och lastar av folket som jobbar i Malmö och Helsingborg. De går målmedvetet mot sina respektive kvällsuppgifter. Kan någon titta upp. Hallå. Känn igen mig. Kom igen! Jag spelar ju i BoIS!
17:33.
En mamma passerar över torget med två små pojkar som inte vill sitta i barnvagnen hon drar. De har matchande overaller och håller i hand. Den minste av de två kluckar fram imitationer av ord, försöker göra sig förstådd och pekar ivrigt mot folk som passerar.
Bredvid vinglar två män ut ur Mastos Pärla. Tänderna är svartbruna och håret grått och stripigt. De brölar fram imitationer av ord, försöker göra sig förstådda och viftar mot folk som passerar.
17:45.
Hemmakväll lyser upp Drottninggatan med sin färgglada skylt. På insidan flockas barnfamiljer och unga ungdomar runt godishyllorna. Oh God! Ett barn drar i pappans byxben och tjatar på godis. Jag blundar.
17:46.
Ett gäng småkids gruffas och knuffas utanför Espresso House. Leken ser ut som kull – tillåtet med tillbakakaka. Jag tittar på ett litet tag. De stannar upp och inspekterar mig. Som när rovdjur avgör om bytet går att äta eller är för farligt.
Plötsligt säger en av killarna:
– Capotondi!
– Nej. Sven.
Tystnad.
Efter någon sekund:
– Det är visst du. Capotondi.
Han kliar sig i huvudet. Tar fram en bild på mig från BoIS instagramkonto.
– Ja titta! Det är ju jag…
– Ja precis, säger han, kan jag få en bild med dig?
– Är det nåt fel på den du har där?
17:51.
Jag och smågrabbarna promenerar vidare mot Teaterhuset. De springer runt fötterna på mig och pepprar frågor.
– Var bor du? frågar en.
– Där, svarar jag och nickar mot teaterhuset.
Tystnad. Han kliar sig i huvudet igen.
– Då vill jag aldrig komma hem till dig, svarar han.
– Ser du inte hur coolt huset är?
– Jo men jag gillar inte teater.
Fair enough.
18:00.
Jag vänder ner längs teaterparken och pojkarna lämnar mig. I hörnet mellan Pizzeria Rhodos och Toppfalafel Landskrona står ett kavajklätt gäng män i femtioårs ålder. De skrattar högt, gestikulerar stort och ler breda vita leenden. Allt tyder på att de avslutat dagen med många procents vinst på börsen. Inget konstigt med det – förutom att de hänger just i det hörnet.
18:10.
Jag är nere vid City Gross. Vänd mot väster ser jag ända bort till kajen utanför Öresundshotellet. Nya vattentornet svävar bortom hustaken. Den ufoliknande platån väger tungt på de tre pelare som håller upp den. Hur fick de upp den dit? Någon måste landat den där.
Bakom tornet är himlen orange-rosa. Allt blir vackrare i det ljuset. Till och med City Gross parkering. Ut från matbutiken kommer Markus Björkqvist gående med en kasse i handen. Nyodlat skägg, trimmad frisyr och en träningströja som spänner över bröstmusklerna. Jag ska fram och hälsa. Men först. Mina tre takeaways från En Promenad i Landskrona:
- Staden är liten och vacker i solen.
- Människorna är få, men finns av alla typer.
- Markus Björkqvist är snyggast i stan.
God natt.