Markus Björkqvist gjorde sin sjätte start på säsongen mot HIF.
Och levererade efter en småtung inledning i klubben sin bästa insats i BoIS-tröjan – på Olympia.
Nu vill han öka intensiteten ytterligare.
– Jag har aldrig slutat att tro på mig själv. Sådan har jag alltid varit, säger Björkqvist med pekfingret pekandes på tinningen.
I TFF hade Markus Björkqvist en stor roll.
I Landskrona BoIS har den varit mer diffus. Definitivt mycket mindre.
Mestadels har det blivit bänk och när han väl spelat (sex starter, sju inhopp) har det varit på flera olika positioner.
Mot HIF fick han en start som ytterforward i en 4-1-4-1 (officiellt) med som i praktiken var mer av en 4-2-3-1. Björkqvist tog för sig, visade mycket känslor, tog initiativ och hade flera avslut, varav ett touchade kryssribban.
Ingen hjälteroll – men väl ett tydligt besked om att Björkqvist slagit sig in i laget på ett mycket tydligare sätt.
Det kändes lite som att du körde i diket din första tid i BoIS. Sedan kom HIF-matchen. Vad hände i den matchen för dig individuellt?
– Jag har aldrig slutat att tro på mig själv. Sådan har jag alltid varit. Jag åkte på en tuff skada som höll mig tillbaka ett tag, men jag vet vilken kvalitet jag besitter. Jag vet vad jag kan.
Du vet kanske? Men vi andra? Och tränarteamet?
– Det har bara varit att ligga i, gnugga gnugga gnugga för att sedan få tränarnas förtroende.
Hur har det varit för dig att gneta? Självförtroendet borde ha fått sig en törn?
– Ja, vissa dagar har varit jobbigare än andra. Men återigen självförtroendet är centralt. Ibland får man säga till sig själv fortsätta pusha framåt. För lika snabbt som det kan gå åt ett håll kan det gå åt ett annat, fotbollen är ju sådan.
I HIF var du annorlunda att se på. Du var mer intensiv, mer delaktig och visade mycket mer känslor på planen?
– Exakt. Det stämmer att det var handbollen ur. Derbyn är speciella att spela med massor av känslor inblandade och sedan är matchen lite mer sviniga – vilket passar mig. Jag är ett svin på planen som gillar att retas med andra.
Nu väntar Utsikten borta? Kommer du vara lite lojare då?
– Nej nej. Det är bara tre poäng som gäller.
Oh, hoppas du får många dueller mot Allan Mohideen då. Han har din spelstil, men med extremt kort stubin…
– Haha, vi får väl se… De kanske gillar att snacka, men de kommer inte in i mitt huvud. Det är jag som kommer in i deras.
Vad tror du att HIF-matchen betyder för dig personligen framöver?
– Det blev en självförtroendeboost, såklart. Det kändes bra och jag hoppas på fortsatt förtroende.
Ni har bytt lite spelsystem till och från på sistone. Var passar du in bäst egentligen – om du fick välja?
– Jag passar in på många positioner och…
Sluta! Inget sådant snack nu. Ge mig en position för att kunna förstå?
– Haha, jag trivs väldigt bra i min nuvarande roll, som från kanten indragen anfallare där jag kan jobba brett och även kan komma in centralt. Det finns en frihet i den rollen.
Avslutningsvis, hur mycket lägger du på tatueringar varje månad?
– Haha, de har blivit en del. Det är lite som ett beroende. Men det är riktigt fett! Jag är mest stolt över min högerarm. Den här bland annat, säger Markus och visar upp ett öga som visar sig vara hans mammas.
– Jag är inte klar ännu. Det ska in mer.
Är du en sådan som tatuerar dig upp på hals och i ansiktet också?
– Nej nej. Ingenting ovanför nyckelbenet… Jag ska fylla brösten och armarna först.
Om ni går upp i Allsvenskan detta år, eller snarare eventuellt nästa – kommer det en tatuering på det temat då?
– Det kommer säkert…
Ohhh. Blir det 2LAX26 på armen, den allsvenska loggan på pannan, BoIS-loggan i svanken, Asterheds namn i en ros på bröstet, mitt ansikte på skinkan – eller någonting annat?
– Vi får se…!