Superettan är ett nyckfullt hav att segla på. Det är en ständig oberäknelig storm över Bermudatriangeln fyllt med automatbeväpnade pirater och förrädiska grund.
Ibland leder Utsikten med elva omgångar kvar och tolv poäng ner till kvalplats. För att sedan slaktas av BP i ett kval.
Ibland åker stora klubbar som Öster, Falkenberg, Mjällby och nu även högst sannolikt Örebro ur.
Skillnaden mellan succé och fiasko är i Superettan väldigt väldigt liten. Påfrestande liten. Frågan HIF. Fråga TFF. Fråga Örebro.
Landskrona BoIS 2024 hade två sidor.
En som var ljusår bättre än vad någon hade föreställt sig. Klubben gjorde sina bästa resultat, på kontoret och på planen, på 20 år.
I ett ögonblick blev det normen. Naivt nog.
Hösten blev ett sportsligt misslyckande. Delvis på grund av små marginaler. Delvis på grund av, ja, det finns en miljard teorier – take your pick.
Det förlorade allsvenska kvalet sågs där och då som ett misslyckande. Åtminstone för de som hade sommaruppehållet som referens och utgångspunkt. Jag tvivlar på att de som hade ett tioårsperspektiv var lika bedrövade.
Klubben har satt ny kurs. Ny organisation. Nya ekonomiska ramar. Ny sportslig struktur. En helt ny identitet som är beydligt mer än A-lagets resultat.
I stort ska klubben såklart fortsätta att göra det man redan gör. Men fotbollsmässigt är det läge att åtminstone se över alternativen.
För det är ganska uppenbart. BoIS vill spela en viss sorts fotboll.
Utan att ha spelarna för det. Åtminstone inte just nu.
Alla kan se de höga topparna i spelet. Alla motståndare beskriver BoIS som ”otroligt bollskickligt” – respektfullt men utan att vara rädda. Till och med TFF kliver högt på dem, vinner presspelsduellerna och åkte hem med tre poäng.
Så. Om Plan A inte fungerar – hur ser plan B ut? Finns det ens någon?
Inför nästa match mot Östersund har man en tillgänglig mittback. Den lägst rankade i hierarkin, Gustaf Westström, som egentligen var tänkt att spela i BK Olympic. På högerbacken har man plötslig Kevin Jensen. En omskolad formsvag anfallare. I ett försvarskollektiv som redan är avslöjat och sårbart frmför en målvakt som blandat och gett och numera tjongar bollen långt allt oftare.
BoIS-båten tar in vatten.
Ska man fortsätta på samma kurs och ösa vatten. Eller ska man ta sig in i hamn och laga läckan?
Jag ser en parallell till HIF 2023.
Helsingborgs IF hade året innan åkt ur Allsvenskan. De skulle tillbaka. Men en katastrofal vår gjorde att Ettan Södra var betydligt närmare än Allsvenskan hela säsongen,
– Klart att jag är orolig, men jag kan inte säga att jag är superorolig, sa klubbens ordförande Fredrik Karlsson i en intervju med HD den 16 augusti.
Hur det gick?
Laget förlorade slutomgången i Skövde och räddades enbart kvar, till och med från direktnedflyttning, på grund av att andra resultat gick deras väg.
Jag minns hur jag tänkte att ordförande Karlsson var naiv i sin intervju. De tog ett bra tag, trots en urusel start på serien, innan klubben, spelarna och ledarna förlikade sig med tanken att man fick slåss för livet om ett nytt kontrakt. För länge.
Nu är även BoIS i en situation där man får ställa om från drömmar om Allsvenskan till att försöka undvika degradering. Skillnaden: omställningen måste göras på två-tre veckor. Jag tror inte att man är där mentalt ännu.
HIF tog sommaren 2023 in Lucas Lima, Pavle Vagic, Jon Birkfeldt, Cole Alexander och Bernardo Vilar som i de flesta fall var tillfälliga lösningar.
Frågan är hur Billy Magnusson och BoIS kommer att agera nu?
Jag kommer att tänka på när man lånade in Samuel Kotto från Malmö FF. Det var en perfekt korttidslösning som kanske rentav räddade BoIS kontrakt 2023. Då, liksom nu, hade BoIS tre poäng till kvalplats efter 17 omgångar. Men Kotto fick ordning på mittbacksproblematiken. Han (och Fredrik Ihler) kom in i laget i juni och såg till att backlinjen fick lite hår på bröstet.
Nu står BoIS där med Murbeck på skadelistan några veckor till. Och sedan ska han spela sig i form.
Emil Lindman är såld.
Vincent Sundberg är avstängd.
Kapten Melker Jonsson fotskadad.
Adam Egnell vadskadad.
BoIS behöver i mina ögon agera. Nu.
Affärsidén (som inte är unik) att hitta talanger som utvecklas, förädlas och säljs vidare blir exremt mycket svårare att genomföra i Ettan Södra. Korttidslösningar är inget de vill syssla med. Men frågan är om de har råd att hålla fast i den identiteten med så mycket i potten.
Så – vad behöver BoIS?
Först och främst, i mina ögon – försvarare. Trots att det innan säsongen var en välfylld kategori är det just nu kris. Dels på grund av skador och avstängningar – men mest för att förmågan att försvara är för dålig.
Ska man vänta in Murbeck?
Tveksamt.
Ska man låna in någon?
Kanske.
Från MFF igen? Det blir nog svårt, då Malmö kör både Allsvenskan och Europaspel i höst. Nils Zetterström kommer troligtvis inte spela så mycket, men är nog ”för bra”, han har ju spelat i A-landslaget i år…
BoIS behöver även göra någonting på anfallssidan. Odhiambo, Streete och Stark är mer eller mindre fullständigt formlösa och, kan jag tänka mig, rätt låga på självförtroende. Kofi Asare är fortfarande en bit från sin topp.
Sedan är frågan om BoIS ska hålla kvar vid sin 4-3-3-identitet.
Har man verkligen täckning för att spela med tre anfallare när två av dem är formlösa och Sylisufaj nu gått mållös fyra matcher i följd? Kan 4-4-2 vara ett sätt att få in spelare som Victor Karlsson eller Hampus Näsström i elvan?
Har man verkligen täckning för att fortsätta med sin uppspelsstrategi när den allt för ofta går i baklås?
Kanske är det så enkelt att BoIS ska fortsätta göra samma sak – fast bättre. Men just nu blir ingenting bättre. Snarare sämre – och ibland sjunker båtar även om alla ombord fyller sina hinkar och öser tilbaka vattnet.
Om BoIS (eller HIF eller TFF) slutar på 13:e plats väntar ett lag från Ettan Södra, just nu Ljungskile, i kvalet. En 14:e plats skulle innebära ett möte med tvåan i Ettan Norra, just nu Stockholm Internazionale.
Att undvika det är allt resten av säsongen handlar om.
Kanske har spelare, tränare, sportchef och klubb insett det. Ett surt äpple att bita i såklart. Men ju tidigare insikten kommer – desto bättre för BoIS. Annars riskerar man en chock som lamslår allt och alla och DÅ kommer ett negativt kval bli en för övermäktig uppgift.
Om BoIS verkligen rannsakar sig själv, ser sina resultat och inte bara den bästa versionen av sig själva (som första halvlek mot Falkenberg), då kommer man att agera metodiskt, disciplinerat och bestämt – och överleva utan problem. Om priset för att vinna matcher är att rucka på sin identitet är det värt det.
Men hela anledningen till att jag skriver denna krönika är för att jag är tveksam på om de aktiva verkligen är inställda på det. Att de aktiva fortfarande mest muttrar för att topp tre kört. Nyss var det två-tre poäng upp till allsvenskt kval. Nu är det nio. Ner till Utsikten på negativ kvalplats är det tre. Och Göteborgarna har bättre målskillnad…
Om jag tror att BoIS åker ur?
Nej.
Men för varje omgång denna höst har sannolikheten ökat. Fem procent vid uppehållet. Blev till tio. Nu är det kanske 15. Och förlorar man mot Östersund är det 20, kanske 25. Hamnar man i ett kval är det 50, om ens det. För kval är en annan sport. En sport som passar detta lag ganska illa.
Den 29 augusti stänger sommarfönstret. Vad BoIS gör innan dess kan forma klubbens framtid för många år framöver.
Det värsta, tror jag, som kan hända är om Max Nilsson säljs. Just nu är han lagets överlägset viktigaste karaktärssplare.
Det näst värsta, tror jag, är om ingenting kommer in.