En, två och tre gånger skulle Landskrona BoIS släppa in nickmål under måndagens match hemma mot Falkenbergs FF. Hemmapubliken buade och busvisslade åt lagets insats. Samtidigt tvingades tränaren Max Mölder till ett onödigt smärtsamt avsked från laget som inte gick att känna igen.
Femton solida minuter
Det var vad BoIS bjöd på innan man började göra stora misstag. Det hela inleddes med en missad passning av André Alvarez Perez, som föranledde att gästerna nästan fick ett friläge. Visserligen räddade man upp det hela, men därefter fortsatte bommarna hagla från de svartvita spelarna. Det kulminerade i ett nytt halvfriläge för FFF med en efterföljande hörna där planens sannolikt minsta spelare, Wanbe Godwin Aguda, kunde få nicka in 1-0 helt ostört vid den bortre stolpen.
Det var som att luften helt gick ur hemmalaget efter den inledande kvarten, då man helt klart var det bästa av de två lagen. Tio minuter av felbeslut efter felbeslut senare steg buropen från samtliga svartvita läktarsektioner. Tyck vad man vill om att bua och busvissla åt sitt eget lag, själv har jag svårt att förstå vad det ska göra för nytta. Det kan kvitta hur undermåliga man tycker att spelarna är. Under matchens gång verkade dessutom enskilda spelare i hemmalaget få utstå särskilda tillrop från “supportrarna”. Ingen av BoIS-spelarna kan rimligen vara särskilt nöjd med sin insats. Jag tror inte någon behövde tydliggöra det för dem.
Från klass till kass på nästan ingen tid alls
Man kan lätt konstatera att det är mycket i BoIS som inte stämmer just nu, inte minst efter att gästernas Leonardo Farah Shahin nickat in lagets andra mål på en halvlek när matchen närmade sig pausvilan. Någonstans har säsongen gått lite upp och ner för Landskronalaget, men i mångt och mycket menar jag att problemen började i Skånederbyt mot HIF. Tre insläppta mål mot ett krisande HIF efter individuella misstag säger en del, även om man i den matchen kom undan med blotta förskräckelsen och kunde fortsätta sin obesegrade svit.
Den upphörde däremot på ett ganska spektakulärt sätt sist, då man släppte in fyra mål på 18 minuter mot Varberg. Det handlar såklart inte om hur många fler dagars vila motståndarna hade, eller för den delen om att BoIS saknar kvalitet i spelartruppen. Någonstans måste det vara en psykologisk fråga, om inte en kombination av all djävulskap på en gång. När gästerna idag gjorde sitt tredje (!) nickmål, genom Albin Andersson, verkade ingen av hemmaspelarna över huvud taget intresserad av att pressa spelaren som slog inlägget. Han kunde istället ta sin tid och sikta in sig, samtidigt som närmaste hemmaspelare plikttroget lunkade ut på högerkanten utan ett uns av stress i kroppen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det för bara några veckor sedan.
Fotbollsdystopi
Det kvittade vad man gjorde för byten, eller vad Mölder skrek till spelarna på planen. Känslan var att hela laget ställt skorna på mattan och trott att jobbet skulle skötas automatiskt. Enkla passningar utan press gick flera meter från den avsedda mottagaren, när hemmaspelarna tyckte sig förtjäna frispark slutade man rätt och slätt jaga efter bollen.
Snarast handlade det om en fullständig härdsmälta i hela laget. Ingen verkade vilja, eller kanske våga, slå en boll fram i banan. Ingenting BoIS gjorde var konstruktivt. Jag vet inte om jag har sett något liknande. Ingenting, verkligen ingenting, fungerade för BoIS idag. Det var direkt smärtsamt att se Landskronaspelarna idag, inte minst eftersom jag tycker att det är ett i grunden väldigt bra Superettanlag. Förhoppningsvis är den spektakulära kollapsen idag kulmen på den sviktande formen.
Fötter över huvud
Vad jag saknar i BoIS är spelare, främst mittbackar, som är riktigt bra på huvudet. Det förklarar självklart inte alla problem, eller för den delen att de kommer på en gång. Däremot kan man konstatera att bättre huvudspel i försvaret idag hade betytt mycket med tanke på att man släpper in tre mål på nick efter att man misslyckats med att komma åt FFF:s inlägg. När man dessutom spelar Alvarez Perez som mittback är det svårt för mig att tolka huvudspelet som en prioritet, även om alternativen är få.
BoIS har en tydlig strategi i sina värvningar. De spelare man tar in ska vara spelskickliga. Till och med idag har man en spansk assisterande tränare som uppmanat anfallare att inte skjuta när läget kommer på träning, för att istället hålla i bollen och vänta in ett ännu bättre alternativ. Trams. Att ta in spelskickliga spelare för den fotboll man vill bedriva är såklart en utmärkt idé, men när “fina fötter” prioriteras framför fysik och huvudspel för en mittback är det något som gått snett. Då blir det som idag. Det är ungefär som att ta in en målvakt för att han är bra på fötterna, när han å andra sidan inte kan rädda bollar.
Max Mölders avsked
Det blir intressant att se vad det kortsiktiga arvet av Mölder blir när nu Robin Asterhed träder in i rollen. Är det någon form av röta som spridit sig i truppen, eller kommer tränarbytet i sig bidra med den energin som behövs för att vända trenden? Jag menar inte att det är så enkelt att tränarens avsked ligger till grund för den senaste tidens sviktande form, även om Mölders besked kom precis i anslutning till densamma. Inte heller tror jag så värst mycket på snacket om att ett tränarbyte i sig ska vara så himla effektivt för att få in den där energin i laget. Med allt det sagt har laget en möjlighet att få en sorts omstart precis när den behövs som mest.
Vid slutsignalen vecklades en enkel banner ut på Engelska läktaren. “Tack för allt, Max”, kunde man läsa. Om man var upp och ned. Någonstans kändes det signifikativt för matchen idag, såväl för den mot Varberg senast. Allt har plötsligt vänts upp och ned i Landskrona. Att just det här fiaskot på planen blev Mölders avsked från BoIS ramas också in på effektivt sätt av den där bannern. Kort sagt känns det direkt ovärdigt att laget i tränarens sista match i BoIS inte kom upp i nivå. Lika ovärdigt är det att man från läktarhåll, i samma match, ska markera mot en tränare som varit en stor del i göra BoIS till ett topplag i Superettan.
Foto: Bildbyrån (Christoffer Borg Mattisson)