Oktober är snart över och resultaten tickar in, ett efter ett.
Vissa är väntade, andra är mer överraskande.
Vissa går knappt och förstå sig på överhuvudtaget.
För att bara nämna några av dem.
Hur kunde exempelvis ett storspelande Ystad IF, efter sju raka segrar, plötsligt gå på pumpen hemma mot Alingsås som låg på negativ kvalplats, och som strugglade med sitt bortaspel?
Hur kunde ett stjärnspäckat Önnered bli fullständigt förnedrat av Hallby i Templet?
Hur kunde Guif bli genant avklädda av poänglösa Skånela ena dagen, och sedan slå topptippade Hammarby bara dagarna därefter?
Vilken är egentligen skillnaden som gör skillnaden?
Varför fluktuerar resultaten som de gör?
Varför är resultaten understundom så himla svåra att förutse.
Ett lag kan övertyga mot starkt motstånd ena dagen, för att förlora mot ett på papperet betydligt sämre lag bara några dagar därefter.
Varför är det så?
Tappar tränaren sin förmåga att lägga upp en bra matchplan?
Nej, sannolikt inte.
Möter han sin överman och en bättre coach?
Ja, så kan det såklart vara ibland.
Eller tappar spelarna plötsligt sin fysiska form, eller åt de sämre på matchdagen?
Sannolikt är det en kombination av allt möjligt, men vad beror det på?
Varför funkar en ’Barca’, en ’finsk’, en ’rundgång’ eller en ’Flensburg’ ena dagen, men inte alls den andra?
Varför fungerar de stötande treorna, det offensiva försvarsspelet eller samarbetet mellan försvar och målvakt bara ibland?
Ett ord som jag avskyr mer än de flesta, är det överanvända ordet momentum.
Det är enligt mig ett exempel på fikonspråk och ett ord som används som en del av akademiseringen av idrott. Det skall låta bra. Avancerat. Här har fotbollen ingen överman. Med det sagt.
Förr sa vi att vi hade eller fick flyt, att vi tände till, hade medvind eller att vi hittade nån form av gemensam energi. En tillsammanshet.
Och det är här det okända ligger och spelar oss ett spratt.
Känslan i matchen.
Den perfekta adrenalinnivån.
Nåt abstrakt.
En tränare kan ha alla utbildningar i boken och vara en av världens bästa taktiker.
Han kan ha en trollerilåda full med trix att plocka fram, men ibland så funkar det inte ändå.
6-0, 5-1 eller 3-3 i defensiven spelar plötsligt ingen roll och framåt provas olika varianter och uppställningar, eller 7-6-spel, men inget gör samma skillnad som matchen innan.
Känslan infinner sig inte.
Varför?
Vissa tränare viftar med armarna i till synes desperata försök att skapa energi, ibland till den grad så att de närmast leviterar längs sidlinjen.
Internationellt hade Lino Cervar ingen överman i den grenen.
I Sverige har nog ingen behärskat grenen bättre än Magnus ’Bagarn’ Johansson.
En del tränare är högljudda och lever rövare på bänken och försöker påverka varje domslut.
Andra försöker skapa irritation mellan bänkarna för att förändra spelarnas attityd under matchens gång.
Ibland lyckas de tända en gnista, en annan kväll lyckas inget få igång motorgräsklipparen.
Det spelar ingen roll hur många gånger de drar i snöret. Motorn är sur.
Varför är det så?
Enligt mig handlar det magiska om att hitta rätt mängd energi.
Att hitta en ödmjukhet till uppgiften och därtill en stark tro på det som skall göras.
Hitta noggrannhet och glädje i dagsverket.
Ett kollektivt självförtroende.
Efter ett par vinster i rad är det vanligt att manen växer till sig på ett lag.
Det är roligare att skritta till träningen igen. Delaktigheten är större.
För vissa lag ger dessa vinster en känsla av att man är oslagbara tillsammans.
Man startar upp en serie av matcher där allt flyter på.
Är det jämnt så vet man att man kommer att vinna på slutet.
Man är i zonen, känner sig trygg och hierarkin i gruppen fungerar.
För andra lag ger dessa vinster istället en hybris, en känsla av att det kommer lösa sig ändå.
Denna hybris kan vara en livsfarlig fälla.
Den sköna känslan i laget kan försvinna snabbare än en avlöning.
Tryggheten var falsk och försvinner och till det kommer hierarkin i gruppen i oordning,
Dessa fällor kan till och med uppstå mitt i en match där det ena laget har en stor ledning.
Allt ser bra ut, spelare visar glädje och coachen kan byta in vem som helst med samma resultat. Det råder total harmoni.
Sen kommer hybris smygande sig på och plötsligt är det ombytta roller.
En stor ledning äts upp och laget som nyss såg oslagbara ut är plötsligt klappkasst.
Vad hände tänker förundrade åskådare?
Trots att de har sett det hända förut.
– Bänkförlust, ropar någon.
– Varför bytte han? Varför bytte han inte?
– Underskattning, ropar nån annan.
– Det tog ut segern i förskott, ropar en tredje.
– Varför slutade de att spela, hörs från kiosken.
– Blev dom trötta, undrar en femte.
Alla som har spelat en kollektiv bollsport har upplevt detta, och de borde därför vara bättre förberedda på att det kan hända.
Lika förbannat händer det ändå.
Ofta.
Hur är det ens möjligt?
Att skapa en professionalitet, där alla tar ansvar för sin egen prestation, där alla kommer perfekt förberedda och laddade inför uppgiften är lättare sagt än gjort.
I varje trupp råder nämligen en konkurrenssituation.
Alla vill vara bland de som får en betydande roll.
Få en möjlighet att påverka matchens utveckling.
Få en roll som stämmer överens med deras självbild.
När man som ledare inte får ihop gruppen inför uppgiften är den inte i harmoni.
Någon är småsur för att hen inte känner sig rättvist bedömd.
Någon annan är nonchalant för att hen vet att hen kommer spela oavsett vad.
Någon tar ut segern i förskott och lyckas inte få igång adrenalinet.
Någon annan är övertänd och tappar fokus.
Ytterligare någon har slarvat i sina förberedelser inför match.
Någon har haft en jobbig dag hemma eller på jobbet.
Detta är bara några få exempel på vad som påverkar en prestation.
Och satsar man bara 90% i sina rörelser, så uppstår inte den dominoeffekt man vill uppnå.
Och är man inte riktigt där från början, så är denna energi svår att hitta när matchen redan har börjat. Istället sjunker humöret och det kollektiva självförtroendet.
Det blir gnälligt.
Att skälla fram spelglädje gör sig inte, trots att så många försöker.
Man känner avsaknad av något som är svårt att ta på.
Nåt abstrakt.
Att sitta på bänken och se spelaren man konkurrerar med underprestera, och ändå inte bli inbytt gör ont. Man tappar lust och energi. Man blir ledsen. Det är mänskligt.
Rollacceptansen är utmanad.
Man hjälper inte längre sina lagkamrater tillräckligt från bänken.
Det flow som gruppen känner när det går bra, infinner sig plötsligt inte.
Dessutom har dagens unga spelare en tendens att leta orsaker utanför sig själv.
Det är nästan alltid nån annans fel.
Bollen, golvet, ljuset, tränaren, publiken, styrelsen eller en lagkamrats.
De tappar lust och blir sura och flyr sitt eget ansvar för sin prestation.
Därtill är många tränare skitdåliga på att bänka spelare som inte presterar tillräckligt.
De kör på med de som var påtänkta långt innan matchen blåsts igång, oavsett vad.
Vissa spelare får göra tio misstag utan att bli utbytta, andra åker ut direkt vid en första miss.
Sånt påverkar självförtroendet.
Vissa spelare får en avhyvling titt som tätt, andra klarar sig alltid undan.
Sånt känns och jag tycker inte att spelare skall vara nöjda när de behandlas så.
Detta är några exempel på det som påverkar spelarnas respons på tränarens instruktioner och på saker som påverkar gruppens energipåslag.
Det som gör att grupper ibland står upp ramstarkt tillsammans och att grupper ibland viker ner sig som en lasagneplatta som kommer i kontakt med varmt vatten.
Eller som den världsberömde läkaren Rune Aronsson sa en gång i tiden;
– Det är lättare att ställa en diagnos än att hitta ett botemedel.
Det svenska kynnet är dessutom historiskt så, att det är lättare att slå ur underläge.
Den gamla sagan om David och Goliat, känns lika svensk som Jantelagen.
Den är förvisso dansk, men ändå.
Kraven släpper, rädslan att förlora likaså.
Plötsligt har man allt att vinna.
Man vet att man måste få till en perfekt prestation och spelarna underordnar sig kollektivet.
Alla vill vara sitt bästa jag samtidigt. Man är ödmjuk uppgiften.
Att vara favorit innebär nästintill motsatsen.
Egot växer, man får lust att försöka glänsa lite.
Gå utanför ramarna. Improvisera lite mer.
De tekniska felen tilltar.
Spelare sätter inte sällan sig själv framför kollektivet.
De vill göra något snyggt.
Självbilden blir falsk, man blir nonchalant och man får hybris.
Man kommer i underläge och blir plötsligt rädd för att förlora. Skammens rodnad.
Magin släpper och man får någon form av mental kramp, som är svår att komma ur.
Att balansera ett lag, mellan grannarna hybris och framgång är därför ofta en viktigare uppgift för ledaren, än vilken taktik man skall tillämpa.
För spelvalen spelar inte lika stor roll om energin inte är där.
Det är därför det så ofta ser ut som det gör.
Det är därför resultaten inte blir som förväntat.
Det är därför tränare ligger sömnlösa efter matcherna och undrar vad fan som hände.
Det är därför prestationerna varierar, och kommer fortsätta variera.
Trots vetskapen om detta och att både spelare och tränare är desamma som matchen före.
Det är nämligen så att den kollektiva tron på det man håller på med kan försätta berg.
Den kan skapa den energi som krävs, för att nå de resultat man vill uppnå.
Och trots att alla ledare och spelare vill vinna varje gång, så kan man inte ta denna energi för självklar. För det är den inte.
Det är här det abstrakta kommer in.
Känslan.
Det närmast mystiska.
Det som vissa ledare är bättre på att locka fram än andra.
Det som avgör matcher.
Men vad är det?
Diskutera i smågrupper.
Foto: Bildbyrån