En totalt bindgalen första halvlek.
Följt av en mycket underhållande andra.
HIF:s 3-2-seger mot Öster var en underbar fotbollsmatch att ta del av och nu vaknade fotbollsstaden Helsingborg till liv på riktigt.
Christoffer Ekmark summerar matchen i 21 punkter.
1. Segern
Nu är HIF på riktigt.
Tre poäng upp till kvalplats – och direktplats – till allsvenskan.
Fram tills nu var jag av uppfattningen att HIF:s tabelläge var bättre än hur det faktiskt såg ut på planen. Den inställningen måste jag nu revidera.
De är definitivt ett lag som kan förbli i topp fem-striden. Utvecklingen pekar åt det hållet. HIF gör samma sak som tidigare – fast bättre. Mycket bättre. Det finns en trygghet som Klebér Saarenpää skapat. Och trygghet är som skratt och klamydia. Det smittar.
2. Semestertider
TIFO-grupperna var på semester.
HIF:s klack rev sönder veckans exemplar av HD och strösslade med.
Östers klack var redo för en Kent-konsert. 200 man utklädda till en klorinfläck. Sjöng samtidigt i 90 minuter – så cred ska ges för det.
Allt förläts när Södra Så började riva av ramsor från 90-talet. Vilken stämning!
3. Publiksiffran
8878. Strålande!
Olympia kan vara en färgglad kyrkogård.
Men också, som nu, ett enda stort födelsedagskalas.
4. Inställningen
3-0 efter en dryg kvart med ett uppskrutet gäng skogshuggare spelandes på en arena döpt efter ett inkassobolag. Det vr smått surrealistisk.
HIF kom ut till matchen som om det vore 1997.
Tog inga fångar. Sprang på allt. Vann alla närkamper. Lyftes extremt av publiken och jag kan svära på att jag såg Peter Wibrån slå en djupledspass och Ravelli få gult kort för snack strax innan Martin Pringle sprang offside.
HIF var inte Boca Juniors, men fotboll kan vara enkelt. Med elva man som alla gör sitt yttersta för att göra l-a-g-e-t bäst och tror på det mer än en katolsk präst tror på syndernas förlåtelse (gudarna vet att de flesta av dem behöver det) – då kan man övervinna större hinder än Öster.
Det var en klassisk håll käften-start.
Sådant man inte kan träna sig.
5. Wilhelm Loeper
Först en finfin assist till Gigovics 1-0.
Sedan 2-0 efter en fin assist från Dennis Olsson.
Och en Farbror Frej-dans på det! Den har jag inte sett sedan det var fri bar på Glenn Hyséns svensexa.
6. Hörnorna
En lång hörna på bortre – som nickas in i banan av Birkfeldt. Det fungerade två gånger mot Oddevold.
Öster var som mina matematikinsatser i högstadiet 1994. Man gjorde läxan – men lärde sig inte ett skit.
Återigen en lång boll på Birkfeldt på bortre. Återigen mål.
Saknar de internetuppkoppling i Växjö? Eller fick de inte VHS-bandet från Oddevold?
7. Reduceringen
Julafton, födelsedag, skatteåterbäring, namnsdag, kanelbullens dag och REA på Stone Island-outletbutiken – samtidigt.
Glädjen dämpades något av Östers 3-1-mål efter 22 minuter. Då gick det från karneval till fotbollsmatch igen.
8. Topplockens mormor
MMA-löftet Alibek Aliev svarade för en smått osannolikt korkad aktion strax efter reduceringen till 3-1.
Först faller han som en salongsberusad tvååring på ett gungande skepp efter en närkamp med Wilhelm Nilsson. De är båda vuxna herrar och tjuvnypen mellan anfallare och mittbackar är som en balanserad älskog: take some – give some. Direkt tändes vedergällningens gnista i hans ögon och valde av någon anledning att ta ut frustrationen över Rogne med en stenhård armbåge i ansiktet – långt från någon situation där bollen var nära.
Sedan spelade han förvånad och kritiserade domaren (!) för det mest givna röda sedan Ole Gunnar Solkjaers 1998. Tre månaders fängelse hade varit det näst mest rimliga straffet för Aliev.
Kan man hoppas på en lång avstängning i den lotteriverksamhet som SvFF:s disciplinnämnd bedriver?
9. Måljingeln
The name of the game? Football!
The name of the game? Football!
The name of the game? Football!
The name of the game? *konstpaus*
Olé olé olé olé – we are the champs….
Gör den till ett stående inslag eller avgå imorgon bitti, vilket geni som nu än må vara ansvarig.
10. Martin Foyston
Bröstade 90-talstemat iklädd helkropps-adidas kicker-dräkt.
En walkman till det och han hade varit fullkittad medlem i valfritt talanglöst Oasiscoverband.
11. Taylor Silverholt.
Måltorkan är över. Brände dessutom ett friläge i 39:e.
Stora plustecken för segerdansen. Ping ZTV.
12. RIP Östers vattenflaskor
Vladimir Rodics reaktion när han blev utbytt vid 1-3 var rejäl – och förståelig. Någon, några eller något fick ta smällen. Det blev ett par vattenflaskor.
13. Inställningen 2
Minns ni punkt 4?
Tänk er den – fast exakt tvärtom.
Med en man mer och två mål upp på Öster ställde HIF-spelarna ut sina Dr Martens – och det var bara ren rut att man inte åkte på ett baklängesmål direkt.
Då lackade Rogne ur, sa något argt på norska och de fysiska numerären gjorde sig påminda. HIF borde dödat matchen mitt i andra halvlek, men istället bjöds motståndarna in på silverfat.
14. Östers slutforcering
3-2-reduceringen med drygt tio minuter kvar att spela var onödig och ett taktiskt misslyckande. HIF skulle bli mer cyniska sades det. Att stressat gå till halvhjärtade anfall med chansbollar (istället för att hålla i bollen och rulla ut motståndarna) är inte cyniskt.Plötsligt var de match igen.
15. 90-talsmatchen.
Vilket u-n-d-e-r-b-a-r-t grepp.
Vengaboys och Sash på uppvärmningen. Visserligen Darudes ”Sandstrom” som gavs ut år 2000, men ändå.
Nästa gång: gå hela vägen. Uppladdning på Gyllene Prag. Harald Treutiger som konferencier. E-Type som huvudakt med Basic Element som förband (eller tvärtom, vem bryr sig) på The Tivoli. Gör hela Helsingborg till en ankrad version av en finlandsbåt.
16. 90-talsminnena.
De svallade upp från ingenstans. Mina topp 3.
1. Bortaresan till Anderlecht. Fick en gratisplats på supporterbussen. Allt jag åt och drack en vecka efter den resan smakade Stroh-rom.
2. Jesper Blomqvists mål (sorry, not sorry) – stod dessutom i Göteborgs klack den gången i brist på annat.
3. När jag städade läktarna för 80 kronor timmen 1996-1998. Den ljuva doften av snus och kaffe på cementen samtidigt som vaktmästare Janne Bengtsson drog fräckisar och samtidigt planerade startelvan (som tränare) för Eskilsminne. Det är fina minnen att ta med sig som lätt dyker upp när vi sitter ett par soldater från den enda sanna statsmakten i pressrummet och blickar ut över ett tomt Olympia i fortsatt skarpt elljus.
Gustav Lundblads bästa HIF-minnen från 90-talet:
1. En sensommardag 1999 då HIF förlorade toppmötet på Olympia mot den tidens huvudkonkurrent AIK – då kändes SM-guldet förlorat i regnet. Minnet är starkt därför att tre månader senare var HIF trots allt svenska mästare för första gången på 58 år.
2. Sven Anderssons tre räddningar på tre straffar i cupfinalen mot Örgryte 1998. En bedrift som får illustrera tidernas näst meste allsvenska spelare – och en bedrift som ledde till HIF:s första titel sedan 1941.
3. Åge Hareide-åren 1998 och 1999 i all ära, men Reine Almqvist-epoken, i synnerhet 1995, 1996 och våren 1997, formade en ny generation rödblå anhängare. Här tog sig HIF för första gången på åratal tillbaka in i den allsvenska toppen, blev en utmanare till det då till synes oslagbara IFK Göteborg – och slog ut Aston Villa ur UEFA-cupen. Peter Wibrån, Magnus Powell, Christer Fursth, Janne Eriksson. Andreas Jakobsson. Martin Pringle. Namn för evigt inpräntade i minne
17. Den nästan perfekta backlinjen
En målvakt med 1 på ryggen. Högerbacken Birkfeldt 2. Mittback Nilsson. 3. Mittback Rogne 4. Och så vänsterbacken Dennis Olsson.
Med 20 på ryggen.
Det skär i ögonen.
De är nästan så man vill gå vidare till tidiga 90-talet och BEGÄRA att skulle ha 1-11. Nr 12-16 på bänkspelarna. Punt. Skulle jag håva in på eurojackpot eller får utbetalningen från mitt arv i Nigeria (jag har betalat överföringsavgifterna i förskott) så skulle jag leka Ryan Reynolds och köpa en skitklubb i England – bara för att inför nummersystemet. Alla skulle spela med PUMA skruvdobbar.
– Kanske skulle Nordkoreas landslag attrahera dig, sa kollega Lundblad. Men hade fel. Inte ens Kim Jong-un kan få ordning på det.
18. Wilhelm Nilsson
Kung.
19. Försiktige Klebér
Vis och försiktig av erfarenhet. På gränsen till provocerande tråkig.
– Fokus är att klara kontraktet, försökte han med.
Ha!
Han kan inte lura någon, mer än möjligtvis sina egna spelare (vilket är tveksamt), att ribban är så lågt lagd. Ödmjukhet är alltid klädsamt, sägs det, men kom igen…
Vi såg. Vi hörde. Vi kände.
HIF är ett topplag.
En av anledningarna, som vi också återkommer till, är att HIF har två högintressanta faktorer. Temporära monopol, som Claes Hellgren skulle kallat dem. Dels det unika publiktrycket och energin det ger – på en nivå inga andra lag har. Och dels för att det är en ung trupp med stark potentiell utvecklingskurva.
Dessutom kom Klebér med en pik till Landskrona BoIS (igen).
– Öster är seriens bästa lag.
Hur han motiverade det kan ni läsa på sajten på annan plats lite senare.
20. Degerfors
Slickar sig runt munnen när både Landskrona och öster förlorar – samtidigt som de vann.
Toppstriden i Superettan kommer att bli ett drama.
21. Fortsättningen
Jag är övertygad om att många helsingborgare vandrade hemåt i den ljumma sommarnatten med ett leende på läpparna. Ljuva minnen från förr och försiktiga förhoppningar om framtiden vaknade till liv – samtidigt som det gick att njuta för fullt av nuet.
Mina fem intryck från HIF–Öster 3–2: HIF hakar på i toppstriden efter galen match och vinst